Salgados CSR-projekt i mål
Nu ska jag fortsätta berätta en saga. Det är inte en saga som du är van vid. Den innehåller inga troll, prinsessor eller elaka monster. Det är en saga direkt från verkligheten. Den handlar om en resa. Om orättvisor. Om hopp. Och det bästa med sagan är att den inte är färdigskriven. Som alla bra sagor bör, så börjar den med: Det var en gång…
… fem män och två kvinnor som en tidig morgon samlas på Arlanda. En av dem är jag. Vi är till ytan olika men har flera faktorer som binder oss samman. Vi bor alla i Sverige och arbetar på samma företag. Vi har alla tak över huvudet och mat på bordet. Vi har en stadig ekonomi. Vi kan enkelt gå till läkaren och tandläkaren om vi behöver. Vi kan hålla sig rena. Vi har haft rätt till bra undervisning hela livet. Vi har rättigheter.
En timme senare landar sällskapet i Riga, förväntansfulla och samtidigt oroliga över vad vi kommer mötas av på resan. Vad resan skulle bli och vad den skulle lära oss, det visste vi inte då. Vi var trötta och hungriga när Liana och hennes man hämtade oss i den lilla minibussen. och jag vill ta tillfället i akt att ägna ett stycke i den här berättelsen åt Liana. Ett stycke är alldeles för lite för en sådan fantastisk kvinna. Men hon är också en sådan person som inte vill stå i centrum själv.
Liana arbetar i Lettland, i en liten organisation som drivs av henne och hennes man. De fungerar som Hoppets Stjärnas förlängda arm. Jag tror inte att Liana slutade le en enda gång. Varenda gång jag tittade på henne så prydde ett brett leende hennes varma ansikte. Jag minns första gången vi sågs, efter att ha pratat i telefon ett flertal gånger. Hon slog ut armarna och kramade mig. Hårt och länge. Det var en kram som sa ’tack’. Som sa ’välkommen’. Det kändes nästan som att komma hem. Fast jag var så långt från det som är hemma för mig. Det säger en hel del om Liana. Hon är en person som sprider glädje och hopp. Hon hjälper så många människor, bara genom att prata med dem. Bara genom att finnas där. Varje dag.
Några timmar senare, efter en snabb incheckning på hotellet, en lunch och en trång bussfärd genom Riga, anlände vi till skolan Ledstjärnan. En skola under Hoppets Stjärnas vingar och som vi fått veta är en välkänd skola som många andra har som gott exempel. En skola för barn med funktionsnedsättning. Och det som mötte oss var glädje. Barn som var glada över att se oss. Barn som skrattade, som sjöng. Barn som sover över på skolan i veckorna. Barn vars föräldrar inte vet hur de ska hantera. För att de inte får någon hjälp. Barn som myndigheterna förr såg ner på. Barn som man skäms över.
Jag ska inte dra alla över samma kam. Men ofta är det så. Och det beror delvis på fattigdom, på ekonomiskt och socialt utanförskap, på orättvisa, på otillräckligt professionellt stöd. Vi fick också träffa en del föräldrar under en gemensam fika på skolan. Vi berättade om vårt csr-projekt och de tyckte om att höra oss berätta.
På kvällen besökte vi en familj i stan. De bodde i en sliten fastighet som luktade starkt av smuts och förtvivlan. I lägenheten bodde tre bröder varav de två äldre hade funktionsnedsättningar. Man kunde se på den yngsta brodern att han skämdes. Över deras hem och situation och över sina bröder. Deras mormor bodde med dem ibland. En krokig och pratglad gumma som bröderna behandlade med stor respekt. Vi fick höra att pappan söp och ofta var ute och letade efter slattar. Det gör ont i mig när jag tänker på hur lite stöd familjen får att komma ur deras situation.
Den andra dagen åkte vi långt ut till en annan skola. Rektorn var den mest godhjärtade man jag någonsin träffat och de hade förberett små presenter till oss alla. Halsband gjorda av barnen. På skolan kunde barnen få utbildning som kock-, snickar- och klädtillverkarassistenter och öka chanserna att sedan få en anställning. De fick syssla med massor av kreativa saker. De uppträdde för oss. Alla var glada och tacksamma över att vi var där. Det var intressant att få träffa lärare och pedagoger och höra hur de arbetar med barnen för att anpassa utbildningen efter deras behov. Något som kanske låter självklart för oss. Men som inte alls gjordes någonstans i Lettland förut.
Vi fick besöka flera familjer under dagen. Dessa besök kommer jag aldrig glömma. Det är svårt att förklara. Kalla hus och skitiga rum. En stank av smuts, katturin, sot och mögel. Uppgivenhet och förtvivlan. Men också glädje och hopp på samma gång. Jag minns särskilt en familjs kalla betongvägg där de skrivit raderna ’Love me, Love you, Love all, Prayforparis’. Det blev en tankeställare för oss alla att se att människor som inte har någonting, fortfarande bryr sig om andras elände.
De som gjorde störst intryck på mig var två busiga flickor i 5-7 års ålder. De var ensamma hemma med sin storebror i ett rangligt hus. Vi fick knacka på länge innan de vågade öppna. Deras mamma var på jobbet från tidig morgon till sen kväll och tjänade ändå knappa pengar. Först var flickorna lite blyga. Men precis som alla barn dröjde det inte länge innan de blev fnittriga, busiga och ville berätta om allt möjligt. De plockade upp varenda pryl ur bananlådan med förtjusning och eftertanke. Det tog lång tid för dem att gå igenom allt. Och för varje sak de tog upp sken deras ansikten upp. Att se dem plocka upp basvaror med sådan entusiasm var ovant. Sådan glädje och sådan tacksamhet skulle väl aldrig vi känna över ett paket spaghetti?
Resans upplevelser har inte sjunkit in helt än. Det är svårt att berätta om det. Att ge en rättvis bild av misären och av människorna. Av alla fantastiska möten. Men jag hoppas att jag lyckas för det är viktigt att berätta om. Det var många frågor som snurrade i våra huvuden på flyget tillbaka hem. Jag minns att jag kände mig arg, glad, skamsen och stolt på samma gång. Jag var arg för att världen är så orättvis. Jag var glad över alla roliga ögonblick, alla skratt. Jag var skamsen över att vi kunde lämna dem och flyga hem till vår trygga tillvaro utan problem. Jag var stolt över vad min arbetsplats gjort för så många människor. Det har inte gått en dag sedan vi kom hem utan att jag tänker på människorna vi mötte. På Liana, på den trevliga rektorn, på de ensamma flickorna i det stora huset, på bröderna med den alkoholiserade pappan, på de glada barnen i skolorna. Hur går det för dem?
Jag vill tacka alla som på något sätt varit inblandade i projektet #lettjul och jag vill tacka er som tagit er tid att läsa mina blogginlägg. Det är viktigt att vi alla blir påminda om hur orättvis världen är. Och efter den här resan så har vi sju från bolagsgruppen fått uppleva det i verkligheten och vi har fått ett annat perspektiv på livet.
Resan var väldigt nyttig för oss och egentligen borde alla som har det bra ställt få åka på något liknande. Jag är så glad att jag fick chansen att uppleva det här och att Forefront Media Group tog tillfället i akt att hjälpa så många människor. Jag tror jag kan tala för oss alla när vi nu efter resan kan sätta värde på allt vi har, det som många tar för givet. Vi är tacksamma över det liv vi har. Det känns sorgset att inte kunna göra mer för de lettiska familjerna och alla de som arbetar för att hjälpa dem varje dag. Men om det är något jag lärt mig på den här resan så är det att: ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Nu lider min saga mot sitt slut. Men verkligheten den finns kvar. Glöm den inte. För den är inte färdigskriven…
Med kärlek,
Erika