Skärmtid är ett förlegat koncept

Sedan i höst har vi på Salgado besökt en lång rad skolor i Uppsala och Stockholms län med vår kvällsföreläsning som handlar om ungas teknikanvändning, ”Sluta strutsa”. Det många föräldrar vill prata om och har frågor kring är hur man ska se på mängden skärmtid som ett barn ska/kan/bör ha per vecka. Vi har inte kommit med någon standardlösning för det och undviker nästan ämnet. På en rak fråga från en pappa som blev otålig och tidigt i föreläsningen frågade: ”Hur mycket ska man begränsa barns skärmtid?” så svarade jag att jag generellt tycker det är en dålig idé vilket provocerade pappan och det hela ledde till en lång och spännande diskussion bland de föräldrar som var samlade den kvällen.

barn som har skärmtid

Att överhuvud taget prata i termen ”skärmtid” är förlegat. För tid som en ung eller ett barn spenderar med en mobilskärm eller annan typ av digital bildskärm framför sig kan ju innebära väldigt olika saker. Att klumpa ihop all tid som en ung spenderar med en digital skärm är lika trubbigt som om man skulle börja prata om ”sko-tid” dvs hur mycket tid under dygnet man ska ha skor på sig under en dag. Ibland är det bra att ha skor och ibland är det mindre bra. Men man kan göra väldigt mycket olika saker med väldigt många olika sorters skor.

Gäller det små barn har vi som föräldrar fortfarande vår uppgift som föräldrar. Precis som vi kanske inte låter våra barn äta godis istället för frukost, lunch, middag alla dagar i veckan kanske vi i något läge behöver säga att det räcker nu. Men vår ingång med föreläsningen ”Sluta strutsa” är att det ofta är föräldrarnas brist på skärmtid som är ett större problem i ett hem än att barnen har för mycket skärmtid.

Skärmen är snart i ögat, hur begränsar vi skärmtid då?

kontaktlins med inbyggd AR

Samsung mfl har långt gångna planer och projekt kring att vår mobilskärm flyttar in i en kontaktlins som vi har på ögat. Jag tror vi i en inte allt för avlägsen framtid kommer slippa plocka upp mobilen 300 gånger per dag (som vi gör nu i genomsnitt) utan har den information vi behöver i ett informationslager framför våra ögon när vi behöver det. Vi kommer inte klicka på en skärm längre utan snarare prata eller interagera med tekniken på annat sätt som inte innefattar en skärm i dagens benämning.

Om inte förr så behöver vi som föräldrar innan dess ha hittat ett nytt förhållningssätt både till våra barns och vår egen skärmtid.

Online är de ungas primära verklighet

När vi inte pratar om små barn utan ungdomar och tonåringar så är det än viktigare att vi som vuxna och ”digitala invandrare” förstår eller iaf försöker förstå att det digitala är de ungas primära verklighet. Det är via WhatsApp, Snapchat, Instagram, KiK osv som de primärt lär känna nya vänner som de sedan sekundärt även kan träffa offline. Och de unga har idag helt andra förutsättningar att lära känna folk och hitta nya vänner som delar ens intressen än vad vi som vad unga innan Internet någonsin hade möjlighet till. Att kliva in som vuxen med ett ”analogt först”-perspektiv och tro att vi gör våra unga en tjänst genom att begränsa hur mycket de kan och får kommunicera via sitt primära kommunikationssätt är… dumt och en riktig björntjänst.

Ett problem är fortfarande ett problem

När en ung tjej eller kille spelar så mycket så det övriga livet slutar fungera, tex att sömn och skolgång blir lidande. Ja då är det kanske frågan om ett destruktivt spelande. Men att då hitta orsaken i mängden tillåten ”skärmtid” och tro att begränsning av tiden för spelande skulle lösa den unga tjejen/killens problem är oftast helt fel. För oftast kan man troligen hitta en bakomliggande orsak till det destruktiva beteendet. Att då begränsa den urspårade skärmtiden är bara att behandla symptomen och inte orsaken. KIT.se uppmärksammade nyligen ett specifikt fall som rapporterades i gammelmedia som om spelandet vore problemet som gjorde att en ung man tvångsomhändertagits. Så var det ju inte riktigt när man studerar domen bakom beslutet. Där fanns ett riktigt problem bakom som förorsakade tvångsomhändertagande enligt LVU. Spelandet och den stora mängden skärmtid var ett symptom:

/ Daniel Erkstam