SEMINARIET ÄR FULLBOKAT. Vi kommer hålla fler seminarier framöver och kommer skicka ut information om det här på bloggen. Så fick du inte plats den här gången har du chans igen längre fram. Håll utkik! 

I samarbete med Forefront bjuder vi på Salgado in till ett kostnadsfritt frukostseminarie. Du får konkreta tips på hur du med en relativt liten budget skapar affärer på den digitala marknaden. Vi pratar om Facebooks nya tidslinje för företag, om möjligheter för företag på LinkedIn och erbjuder dig en analys för hur just ditt företag kan marknadsföras på internet. Läs mer nedan och ladda ner pdf med all information.

När?

Kl 07.30 – 11.00 den 11 maj

Var?

Samaritergränd 3B i Uppsala Viktigt! Intresset var så stort för vårt seminarie så vi var tvungna att byta lokal. Observera byte av lokal till  Radisson stationshus 4!

Anmälan?

Görs senast den 8 maj till yes[a]salgado.se. Seminariet är kostnadsfritt.

Hur kan ditt företag marknadsföras på internet?

Ida Lundén från Forefront demonstrerar hur just ditt företag kan marknadsföras på internet. Vill du ha DITT företag analyserat inför seminariet? Maila då ida.lunden[a]forefront.eu innan den 2 maj.

Hur skapar du engagemang på Facebook?

Charlotte Da Silva från Salgado inspirerar dig och berättar om vad Facebooks nya tidslinje för företag innebär för ditt företag. Hur kan man  skapa engagemang på en plattform som har blivit en del av våra liv?

Hur når ditt företag andra företag på LinkedIn?

Maja kommer visa på vilka möjligheter det finns för företag på LinkedIn. Hur når ditt företag andra företag via det populära affärsnätverket?

 


Daniel Erkstam och Peter Söderman på SSWC

Kommer ni ihåg den där känslan som barn när man varit iväg på något väldigt väldigt roligt, nytt och spännande? En resa, vinterns första dag i slalombacken, en dag på Gröna Lund osv. Det är liksom en liten melankolisk känsla och man tycker det är tråkigt att dagen eller resan tagit slut men är samtidigt lycklig över vad man fått vara med om: Exakt så känns det idag då vi kommit hem från knytkonferensen Sweden Social Web Camp.

SSWC som knytkonferensen förkortas och kallas ordnades för femte året i rad. Det är drygt 400 personer som samlas under några dagar där det gemensamma ämnet och intresset är sociala medier. I formatet knytkonferens är inte programmet bestämt på förhand och av ett fåtal arrangörer utan programmet sätts och bestäms i huvudsak på plats och av deltagarna själva. Läs mer om knytkonferens här.

På årets SSWC representerades Salgado av mig (Daniel) och Peter på bilden ovan. Vi har nu huvudena sprängfulla med nya intryck, kunskap och inspiration och det kommer att ta några dagar att smälta allt samman. Vi kommer säkert att skriva mer om det men redan nu kan vi konstatera att det var värt och viktigt att åka.

Som nytt varje år

Jag har varit med på alla SSWC utom ett sedan det första 2009. Och det är precis lika inspirerande varje gång även om inget SSWC är det andra likt. Det fylls på med nytt fräscht folk varje år (53% nya deltagare i år) och nya saker blir aktuella att ta upp och diskutera. Vi jobbar ju i en väldigt snabbrörlig branch. Det är också nya startups som presenterar sig varje år. (Det har f.ö. startats en hel del startups och blomstrande Internetföretag under dessa knytkonferenser under åren).

Jag tror att påfyllningen av nytt folk är viktigt för att SSWC ska hållas lika intressant och att nivån och kreativiteten ska bibehållas. Jag har även noterat en tydligt trend genom åren och det är att från att det 2009 verkligen var en bunt nördar som på var sina håll hade svårt att få sin omgivning att förstå vad sociala medier handlar om (många entreprenörer, säljare och marknadsförare som ”fattat grejen” men egentligen jobbade med annat) så blir det för vare år allt större andel deltagare som har sociala medier som yrke som konsulter eller som anställda community managers på företag.

Peter Söderman hos oss som var på SSWC för första gången säger så här om sina intryck:

”Det var så tydligt hur viktigt eventet är för vår branch. Du vet på förhand inte vad programmet kommer att innehålla men du vet att det blir relevant pga inramningen och att det är just de deltagarna som kommer dit som bestämmer innehållet. En annan tydlig skillnad mot mer traditionella konferenser är att de företag som presenterade var mycket mer transparenta än vad man är van vid.”

Bredden var enorm även i år och jag har lyssnat på mycket intressanta föredrag om hur man ska bygga en tribe/stam kring sin varumärke Elia Mörling redovisade sitt tänk kring gemenskapsmarknadsföring som han kallar Tribaling. Jag har hört experter berätta om hur man fixar till ett bättre textbudskap, hur man ska mäta värdet i kommunikationen i sociala medier, om ”Big data” osv. Och så har jag deltagit i diskussioner både under sessioner men även mellan sessionerna och på kvällen, vid frukosten som skulle bli alldeles för långrandigt att redovisa här.

Mina bidrag till programmet

Jag blev utmanad på en debatt kring vad som är finsälj och vad som är fulsälj vilket verkade uppskattat av publiken. Och så höll jag ett diskussionspass med ca 30 deltagare om frågor kring barn och teknikanvändning under rubriken ”Geek parents”. Det var fortsättning på en session förra året som resulterade i en Facebookgrupp som nu har 550 medlemmar och som har en mkt stor aktivitet.

Mer dokumenterat event finns nog inte i Sverige så om ni vill se 100-tals bilder, videoinspelningar osv från evenemanget så tipsar jag er att gå in här på en Tagboard för ”SSWC” och bocka för de olika kanalerna Twitter, Instagram, Facebook, Vine osv. Scrolla gärna ner lite i flödet för de senaste bilderna och inläggen är ju från hemkomsten, hemresan och sista kvällen. Det finns exempelvis 4450 bilder på Instagram på hashtaggen #sswc. 😉

/ Daniel Erkstam

 

 

 


Ametistgrotta

Jag har som juryns ordförande ikväll delat ut priserna till de tre bästa webbplatserna inom Mötesbranschen. Det är företaget Informus som instiftat priset Årets Ametist som delats ut varje år  sedan 2007 delat ut pris till den webbplats som är bäst enligt drygt 30-40 mätpunkter. Juryns sammansättning har varit olika varje år. För två år sedan var jag adjungerad tillgänglighetsgranskare. Förra året var jag med som jurymedlem och i år avancerade jag till ordförande. De övriga i juryn var mycket erfarna folk från branschen med olika expertisområden. De mätpunkter som jag var särskilt ansvarig för var webbtillgängliget, SEO och sociala medier.

Det har varit ett rätt så omfattande arbete som först gick ut på att välja ut en rad finalister och utifrån dessa sedan ta fram de tre bästa. Och priserna som delades ut ikväll var följande:

1:a pris Djurönäset 

 

Skärmdump av Djurönasets webbplats

2:a pris Rönneberga

 

Skärmdump av Rönneberga konferens webbplats

3:e pris Görvälns slott

Skärmdump av Görvalnsslotts webbplats

Det som jag tyckte var trevligt i slutresultatet var att två av tre webbplatser bland vinnarna var gjorda i WordPress. Vinnarna skiljer sig en del i karaktär. Men de har alltså inte bara en tekniskt sett bra lösning då det var en lång rad faktorer som mättes. Exempelvis möjlighet att skaffa sig en bra bild av läget och kapaciteten redan på webbplatsen. Och flera kriterier hade att göra med hur funktionell sidorna var från en konferensbokares synvinkel. En bra sak som alla deltagande bidrag får är att samtliga kommer att få ta del av de betyg juryn gett dem för samtliga mätpunkter. Så det kan ju bli ett bra protokoll för att se vilken förbättringspotential som finns i det framtida utvecklingsarbetet.

Det jag har sett som nu granskat en viss bransch webbplatser i tre år i rad är att det tätnat i fältet. Det är inte lika stor klasskillnad från sista- till förstaplatsen. Men det som nu är spretigt och en stor utmaning för många är hur de kan ta steget vidare och möta sina kunder i andra kanaler än via sin egen webbplats. Där har en del kommit väldigt långt med mycket dialog via kanaler som Facebook, Tripadvisor, Youtube, Pinterest osv. Vet inte om jag är med i juryn nästa år. Men det skulle vara intressant att se om även det fältet tätnar framöver.

Stort grattis till vinnarna!

Mvh Trött men nöjd juryordförande,

Daniel

 

 

 


Vi lever idag delar av våra liv digitalt. Olika stora delar beroende på jobb och intresse, så klart. Hur som helst ger en digital närvaro din omvärld en bild av vem du är. Att medvetet arbeta med att förmedla bilden av dig kan vara väl värt att fundera över. Hur tydlig är du? Har du kontroll över ditt digitala jag?

Många är vi idag som finns registrerade på åtminstone ett par olika plattformar som exempelvis Facebook och LinkedIn. Och kanske har du även en hemadress på nätet, en blogg eller en sida som samlar ditt digitala jag.

Något som är känt för många är att bland annat arbetsgivare och rekryterare använder sig av söktjänster på nätet för att addera information som finns om oss som ett komplement till de vanliga ansökningshandlingarna. Så oavsett hur aktiv du är på nätet, som privatperson eller i ditt arbete, så tycker jag att du ska fundera över hur du kan ta plats och arbeta med just ditt personliga varumärke.

Du är ett pussel

Det handlar inte om att vara någon annan än den du är, utan precis raka motsatsen – att vara den du är och att ditt ”analoga jag” korrelerar med den bild omgivningen får av dig genom din digitala närvaro. Genom din närvaro och de sammanhang du väljer att finnas representerad i skapar du en bild av dig själv. Genom det du skriver, det du säger och det du förmedlar i stilla och rörlig bild läggs ett pussel. Bit för bit.

Ta kontroll och bli tydlig

Genom medvetna val i din digitala närvaro blir du tydlig för omgivningen. Och med ett tydligt personligt varumärke och en aktiv närvaro på, för dig rätt, platser så har du större chans att möta människor som är intresserade av samma frågor som du. Du kan utöka din vänskapskrets och kanske hitta potentiella kunder med ett behov och frågor som just du kan hjälpa till att tillgodose och lösa. Ser du möjligheterna?

Att synas på rätt ställe, vid rätt tillfälle, är väl investerad tid och kommer betalas tillbaka mångfalt om du bjuder på dig själv och är äkta i din närvaro.

Flamingos Partying
”Flamingos Partying”, Attribution Some rights reserved by szeke

Det blir bäst när vi är oss själva

Det här med äkthet är viktigt. Digital närvaro blir som bäst när vi är oss själva rakt igenom. Frågor, områden, tjänster och produkter får genomslag när det är riktigt bra. Och riktigt bra blir oftast det som kommer från hjärtat!

Förstå mig rätt, du behöver inte vara privat för att bli intressant. Du behöver inte vara och visa hela ditt komplexa jag på nätet. Delar kan du välja, och är ibland bäst, att utelämna helt. Gränserna för vad som är för privat och inte är individuella och något som var och är en måste fundera över.

Men min erfarenhet säger att om du koncentrerar din närvaro kring det du brinner för, då blir det helt enkelt äkta och okonstlat. Du bjuder automatiskt dina lyssnare, läsare och omgivning på kvalitet. Vi kan känna när något är äkta, inte sant? Det du brinner för ger dig också mycket energi – energi som kan vara viktig för ett långsiktigt arbete.

Fy så skrytsamt

Ibland kan jag ana missunnsamhet och kanske lite avund riktad mot de som lyckats bra med sin digitala närvaro. Att det rentav skulle kunna uppfattas som en aning fult att medvetet jobba med sitt personliga varumärke. Jag ser det inte alls så utan tycker att alla parter tjänar på tydlig kommunikation. Avsändare såväl som mottagare, både i privatlivet och i arbetslivet. När vi står för de vi är, vad vi tror på, vad vi tycker är viktigt och vart vi vill komma, då kommer vi enklare framåt och utvecklas mer.Det är inget fel i att skaffa sig inflytande och att sträva efter att nå ut till fler – så länge man gör något bra av det, tänker jag.

10 punkter som hjälper dig att ta kontroll över ditt digitala jag

 

  • Var finns jag representerad idag på nätet?
  • Vad pratar jag om?
  • Vilket budskap sänder jag ut via de bilder och filmer jag publicerar?
  • Vilka är mina läsare och vad säger de om mig/ min tjänst/ min produkt/ etc.?
  • Vilka är mina hjärtefrågor?
  • Vad konsumerar jag via nätet och ligger fokus rätt här?
  • Kan jag bli aktiv på någon för mig viktig plats där jag inte finns idag?
  • Vad kan jag dela med mig av?
  • Var går min gräns, vad är önskvärt att dela och vad är inte acceptabelt för mig?
  • Kan jag dra nytta av min digitala närvaro på ett personligt plan och eller i mitt arbete, och i så fall hur?

 

 Vill du prata mer om personliga varumärken? Kontakta mig gärna på maja[a]salgado.se. Ha det gott! /Maja

 

 


Ett av ämnena som vi på Salgado erbjuder föreläsningar på är Internet för föräldrar. Och jag ingår även i trion Netparentz som hållit seminarier på samma ämne. Och på Netparentz blogg har jag redan tidigare skrivit om att vuxna ska sluta upp att begränsa barnens datoranvändande.

Idag skriver DN om en Amerikansk fembarnsmamma som upprättade ett kontrakt med sin 13-årige son som var villkoren för att han skulle få en Iphone i julklapp. Det finns så mycket märkliga och upprörande saker i listan och jag är förvånad att DNs skribent skriver så okritiskt om en lista som i flera fall handlar om kränkningar av en ung pojkes integritet.

Min första undran är varför hon var tvungen att upprätta ett avtal alls? Sedan undrar jag hur hon kan ge en pryl till sin son som hon verkar tro är en veritabel livsfarlig och hälsovådlig apparat?

En ung dam som fick ärva en Iphone i december och som får använda den fritt utan kontrakt. Här fotograferar hon familjens dessert på nyårsafton.

Jag har också fem barn. De två äldsta är myndiga så i deras fall vore de flesta av de 18 punkterna i hennes lista helt olagliga om jag krävde att de skulle skriva på ett sådant kontrakt för att få en Iphone. Mina yngre barn är 13, 8 och 7. De har smartphones alla tre. Utan kontrakt. Utan restriktioner. 13- och 8-åringen har mobilt surfabbonemang för sina mobiler. Yngsta klarar sig än så länge med den uppkoppling hon har via Wifi hemma.

Här följer Amerikanska mammans 18 punkter och med mina påföljande kommentarer under varje punkt:

1. Det är min telefon. Jag köpte den. Jag betalade för den. Jag lånar den till dig. Är inte jag bäst?

Eh…”Är inte jag bäst?”. Hoppas det var tänkt som ironi. När man är 13 år tycker man INTE att ens föräldrar är bäst.

2. Jag kommer alltid att känna till lösenordet.

Vilket lösenord? Och varför då? Är det för Appstore/Apple-ID hon menar så är det antagligen för att hon alltid ska kunna använda ”Find my Iphone” och se vart han är. Det kan ju vara en poäng om det hade varit ett yngre barn. Men inte en 13-åring väl? Mina två yngsta har inget eget lösenenord för appstore för de köper appar på mitt kreditkort. 13-åringen har en Android-telefon och har hittills klarat sig på gratisappar och han har ett eget lösenord.

3. Om det ringer, svara. Det är en telefon. Säg hallå och var artig. Strunta aldrig i ett samtal om det står ”mamma” eller ”pappa” på skärmen. Aldrig.

Heldumt. Har hört om flera barn som undrar varför deras mamma och pappa håller sin smartphone mot örat. Jag har tidigare fastställt att telefonera är 1800-talsteknik och våra unga kommer troligen inte att ringa när de inte längre måste bara för att hålla kontakt med forntida människor som håller fast i urgamla kommunikationssätt. De unga kommunicerar via den kanal som deras kompisar för tillfället fastnat för. Ett tag var det SMS, sedan blev det Facebook Messenger, sedan blev det SMS igen, sedan Voxer, veckan efter det KIK  osv.  Och som förälder tror jag man gör bäst i att tilltala barnen där de är istället för att kräva att de ska tilltala oss där vi är. Vi kanske lär oss något nytt på kuppen? När mina nu myndiga två söner blev tonåringar upptäckte jag att man kunde få långa och utförliga svar via SMS medan de bara grymtade ohörbara läten då man hade dem i närheten eller försökte ringa till dem. Genom att kommunicera med dem via de kanaler de kände sig bekväma i så kunde man skoja, få veta saker och prata om saker som de annars inte hade sagt ett jota om.

4. Ge telefonen till en av dina föräldrar med det samma efter 19.30 varje kväll som du går i skolan och varje veckoslut vid 21. Den kommer då att stängas av förnatten för att sedan slås på igen klockan 07.30. Om du skulle tveka att ringa någon på en fast telefon, där någon förälder kan komma att svara först, så ring inte alls och skicka inte sms. Lyssna till dessa instinkter och respektera andra familjer på samma sätt som vi skulle vilja bli respekterade.

Eh!? Slutkommunicerat kl. 19.30 när man är 13 år? Min 13-åring brukar vara uppe till ca 21-22 när det är skola och 23 på helgerna. För min del får han gärna kommunicera med sina vänner all sin vakna tid. Och det gör han också. Däremot är det väl inte ringa han gör.

5. Den går inte till skolan med dig. Prata med dem du skickar sms till. Det är något att lära för livet. Halvdagar, utflykter och kvällsaktiviteter efter skolan kräver särskilt övervägande.

På bra skolor använder barnen mobiler, surfplattor och datorer i undervisningen. Däremot menar jag inte att de ska få sitta och snacka skit under lektionstid. Men som förälder kan det ju även hända att man vill kunna få tag på sina barn i skolan någon gång. Och framför allt då de är på väg hem och till skolan. Tror inte de skickar SMS till sina klasskompisar istället för att prata med dem om de har mobilen med sig till skolan. Men det var väl kanske inte det hon menade heller? Hoppas inte.

6. Om den faller ned i toaletten, brakar i backen eller försvinner i tomma luften så är det du som är ansvarig för reparationerna. Klipp gräsmattan, sitt barnvakt, spara pengar som du får i födelsedagspresent. Det kommer att hända, var beredd.

Undra om hon skrivit ett liknande kontrakt angående eventuella kraschade fönsterrutor, borttappade gympapåsar, vinterhandskar osv. Då bör hon ha tecknat det avtalet på BB. För det kommer att hända att hennes barn tappar bort saker, råkar ha sönder saker osv. Antingen så får man ta den smällen eller så tecknar man istället en heltäckande drulleförsäkring. Man kan inte ge en pryl värd flera tusen till en 13-åring och säga att han/hon får betala den om den försvinner eller förstörs.

7. Använd inte tekniken till att ljuga, lura eller bedra någon annan människa. Ge dig inte in i samtal som kan vara smärtsamma för andra. Var först och främst en god vän eller håll dig borta från korselden.

Och vad har detta att göra med en iphone? Punkt 7 är värderingar som jag antar att de flesta föräldrar försöker föra över till sina barn utan att de får en Iphone och som inte bara gäller då man använder teknik. Märklig sak att ha med.

8. Skicka inte sms, e-post eller säg något med hjälp av den här apparaten som du inte skulle säga öga mot öga.

Bra grundregel som gäller all sätt att kommunicera. Dessvärre tror jag det är mamman som bör påminna sig om detta än hennes 13-årige son eftersom det bara är hon och inte unga som gör skillnad på att kommunciera digitalt eller öga mot öga.

9. Skicka inte sms, e-post eller säg något till någon som du inte skulle säga högt när deras föräldrar befinner sig i samma rum. Censurera dig själv.

Väldigt märklig punkt/regel. Förstår inte riktigt vad syftet är. Vad är det hon tror att hennes 13-åring ska skicka till

10. Ingen porr. Leta på nätet efter sådant som du kan dela öppet med mig. Om du har någon fråga om något så ställ den till en person – helst till mig eller din pappa.

Jag tror mer på att man förmedlar den grundläggande och generella värderingen till sina barn att porr inte är ok i någon form än att man sätter det som en punkt i ett kontrakt med sin 13-åring. Och vad menar hon med att han ska ställa eventuella frågor till en person? Vad är alternativet undrar jag? Siri?

11. Stäng av den, sätt den på ljudlöst, lägg undan den när du befinner dig på en offentlig plats. Särskilt på restauranger, biografer eller när du samtalar med en annan människa. Du är ingen oförskämd person; låt inte telefonen ändra på det.

Det är väl mest vuxna som har telefoner på som ringer stup i kvarten. När barnen får ha mobilerna i skolan blir de dessutom grymma på att växla mellan ljudlös/ringsignal på.

12. Skicka inte eller ta emot bilder av dina könsdelar eller någon annans. Skratta inte åt det. En dag kommer du att känna dig frestad att göra detta trots din höga intelligens. Det är riskfyllt och kan förstöra ditt liv som tonåring eller vuxen. Det är alltid en dålig idé. Cyberrymden är stor och mera kraftfull än du är. Och det är mycket svårt att få en så stor sak att försvinna – inklusive ett dåligt rykte.

Alltså seriöst, han är 13 år. Varför ska hon ha med en punkt i kontraktet som förmodligen inte fanns i hans medvetande. Men att inte lägga ut för utmanande och nakna bilder på sig själv är i grunden en mycket viktig sak att prata med sina unga om. Och det är åter något som gäller för alla kommunikationsformer. Kanske än mer då man sitter vid sin dator med en webbkamera. Men åter handlar det väldigt mycket om grundläggande värderingar om hur vi kommunicerar och vilken bild vi vill ge av oss själva.

13. Ta inte en ziljon bilder och videor. Det finns ingen anledning att dokumentera allt. Lev dina upplevelser. De kommer att finnas kvar i ditt eget minne för evigt.

*facepalm* Hörru amerikanska fembarnsmamma. Det är 2013 och du borde googla ordet ”Lifelogging”. Vi dokumenterar allt. Vi delar våra upplevelser med våra vänner. Vi umgås på det sättet. Vi skaffar fler vänner på det sättet. Och dessutom så kommer bilderna och det vi delar att finnas kvar på nätet mycket längre än i våra medvetanden.

14. Lämna din telefon hemma ibland och känn dig trygg i det beslutet. Den lever inte och den är inte en förlängning av dig själv. Lär dig att leva utan den. Var större och mera kraftfull än rädslan att missa något.

Jättefånig punkt. Som att hon själv skulle uppmanas att lämna handväskan, plånboken, bilen, skorna osv hemma. Jag ser mig själv mer och mer som en cyborg där en del av min hjärna finns i min smartphone.  Där är en stor del av mitt minne, min förmåga att kommunicera, mitt lokalsinne osv osv.

15. Ladda ned musik som är ny, klassisk eller annorlunda än exakt den samma som miljoner av dina kamrater lyssnar på. Din generation har tillgång till musik på ett helt annat sätt än någon gång tidigare i historien. Dra fördel av den gåvan. Utvidga dina horisonter.

Alla föräldrar har i alla tider tyckt att deras barn borde lyssna på samma musik som de själva. Få har lyckats. Men att ställa det som ett krav för att han ska få sin efterlängtade julklapp kan ju vara ett sätt. Eller så är det bara simpel härskarteknik.

16. Spela spel med ord eller gåtor som utmanar din hjärna då och då.

Lite samma som punkt 15. Vi vill också helst att våra barn bara ska leka med Lego och Brio och så vill de ändå bara ha batteridrivna robotar och annat skit. Ett annat sätt att få barnen att spela spel med ord är att skaffa en egen Iphone och utmana barnet i Wordfeud och liknande. Större chans att lyckas med den önskan då.

17. Se framåt. Se världen utspela sig runt dig. Stirra ut genom fönstret. Lyssna på fåglarna. Gå på promenad. Tala med en främling. Fundera utan att googla.

….Fint sagt. Men som ett av 18 krav för att han ska få sin Iphone? Njae.

18. Du kommer att ställa till det. Då kommer jag att ta ifrån dig din telefon. Vi kommer att sitta ned och prata om det. Vi kommer att börja om på nytt igen. Du och jag vi lär oss alltid något nytt. Jag är med i ditt lag. Vi gör detta tillsammans.

Jag skulle vilja vända på den sista punkten så att det är ett villkor som mamman har för att få ha SIN Iphone. Läs punkt 18 en gång till och tänk att det är 13-åringen som säger det till sin mamma. Då låter det mycket mer rimligt och logiskt.

/Daniel Erkstam

 


This week has been a little different to normal as I’ve mostly been focusing on a single project: preparing a presentation on social media for non-profits. As you might know from my previous posts, I used to work at a UK charity called Refuge and had responsibility for their social media presence. On the 8th October I’ll be giving a talk here at Salgado about how the charity built up an engaged online community of 25,000 over three years. More details about the event will be coming soon, so keep your eyes peeled!

As I’ve started thinking about what to say, it’s led to a lot of reflection about my approach and strategies, why we had the success that we did, and where we could have done better. It’s something that I never really got to dwell on for too long at the time – with a whole host of other areas of work to handle, if you had asked me a year ago how we got to that audience of 25,000, I would have needed a minute to come up with anything more insightful than “well, I’m… quite good at my job?”

Luckily, after this period of self-analysis, I think I have something more interesting than that to say! I’m still working on the fine details but I’m feeling pretty confident that I’ll be ready by the time I have to get up in front of an audience.

Meanwhile, I’ve been testing the waters by putting myself in front of two different audiences this week.

On Wednesday I joined Daniel to help deliver a class for students on a Webbkommunikatör course at Medieinstitutet. The morning session was about social media for different kinds of organisations (B2C, B2B, public sector, non-profit sector), and the differences and similarities. I was invited along to drop in any nuggets of wisdom I might have.

Speaking to an audience of people who want to learn from you might be somehow even more nerve-wracking than speaking to peers – perhaps because we can all remember what it was like to sit and listen to a useless teacher! However, I hope I managed to give them some useful insight and tell them something they didn’t already know. In any case it was interesting to sit in and listen to the discussions in the group and the students’ questions.

In another venture outside of my comfort zone, earlier this afternoon I joined Daniel and Jocke for the first time on their weekly Periscope livecast, Salgado-TV. Unfortunately it seems like there were some technical problems so it’s possible no one heard what we were saying… but it looks like I might start to join the conversation more regularly, so tune in with us next Friday at 15.30 for the next episode! The link is always shared on Salgado’s Facebook and Twitter – don’t miss it.

Until next time,

Helen


Instagram-marknadsföring lanseras i Sverige den 30 september

Idag fick vi meddelande från Facebook att de nu går ut med datum för när möjligheten med Instagram-marknadsföring lanseras i Sverige. Datumet är 30 september och det är 30 nya länder som nu ska få denna möjlighet utöver de fyra där vi sedan några veckor har kunnat erbjuda möjligheten för våra kunder: UK, USA, Tyskland och Frankrike.

30 september, 30 länder och 30 sekunder

Som ett av de annonsformat som erbjuds så kommer man att kunna posta videos som är upp till 30 sekunder långa. Den enskilde användaren kan ju som bekant endast posta videoklipp på max 15 sekunder. Facebook är tydliga med att de kommer att styra hårt så denna nya marknadsföring inte kan se ut hur som helst. Den gräns på max 20% text som redan finns för Facebookmarknadsföring kommer att gälla även på Instagram och ett av syftena med det är att förhindra att företag frestas att posta traditionella banners med erbjudanden. Innehållet som marknadsförs skall passa in på kanalen och helst kännas som organiskt innehåll. Det är ju också hemligheten för företag som vill lyckas i de snuttifierade och snabba kanalerna: Att smälta in och prata på det vis som förväntas i respektive kanal.

Vi håller som bäst på att sätta oss in i vad dessa nyheter innebär för våra kunder så vi kan vara beredda om tre veckor när denna möjlighet öppnas.

Läs Instagram/Facebooks pressmeddelande om dessa nyheter här. 


Having been at Salgado for a while now I’ve had the chance to contribute to a number of different projects for a range of clients with the aid of my trusty laptop. But on Monday afternoon I embarked on a completely different kind of challenge.

Along with Erika, I was tasked with transforming some of Uppsala’s most recognisable statues and landmarks – all in aid of promoting Uppsala Fashion Weekend, which kicks off tonight!

Our mission started at upscale fashion boutique Rådhuset, where we pondered over what kind of clothes and accessories would best suit our models. Luckily, the team at Rådhuset were on board with our plan and with a little help from an enthusiastic sales assistant we were soon walking out with 24,000kr of merchandise.

This is what 24 000kr of clothes, bags, hats and shoes looks like.

This is what 24 000kr of clothes, bags, hats and shoes looks like.

We had a hit list of key figures who we were certain needed a makeover, but decided to take a detour whenever we spotted another possible target. It turns out there are a lot of statues in Uppsala and by the end of the afternoon we had achieved 10 mini-photoshoots.

Despite our best efforts we couldn’t reach higher than Gunnar Wennerberg’s feet, but he still got a little taste of Fashion Weekend.

Despite our best efforts we couldn’t reach higher than Gunnar Wennerberg’s feet, but he still got a little taste of Fashion Weekend.

Working with such inflexible models posed its own challenges. There was lots of climbing involved, and occasionally balancing precariously from a height – I jumped onto and off of one particular wall more times than I could count. Add in the fact that we were lugging heavy bags all over the city and it ended up being pretty exhausting – although still one of the more fun ways I’ve spent an afternoon in the name of work.

To see the results you’ll need to check out Uppsala City on Instagram where they’ve been releasing one picture per day to get the word out about Uppsala Fashion Weekend. This shot of the statue outside universitetshuset is one of my favourites – not least because I know how much trouble it was to get all those bags in among the flowers!

There’s always something new going on here at Salgado – so who knows what could else be in store next week as I head towards the halfway point of my praktik?

Until next time…

Helen


Hello again! My weekly blog post on life as a praktikant at Salgado is coming to you a bit late this time, but for a good reason.

Last week I was tasked with writing two dispatches from the social media front line – firstly keeping our readers up to speed on the livestreaming “war”, and secondly identifying the top 3 changes you need to know about from Instagram’s latest update. (Incidentally, both of these were also discussed in Salgado’s first live broadcast on Periscope last week!)

Not wanting to hog the limelight too much, I thought I’d hold off on my weekly update until after the weekend – but now I’m back with some thoughts from my third week at Salgado.

Coming from a nonprofit background I’ve been used to driving social media engagement organically – in other words, with a $0 budget. Crossing over to the commercial world means I need to skill up and learn how to navigate things like ad campaigns that actually cost money.

That’s where Facebook Blueprint comes in. An e-learning resource for Facebook’s marketing tools with dozens of bite-sized courses that you can take at your own pace, Blueprint has been a great way for me to get my head around the ins and outs of advertising on Facebook. If you want to know the difference between “boosting” and “promoting” a post, or how a “custom audience” is different to a “core audience”, take a look at Facebook Blueprint here.

Fika from FågelsångenLast week also brought something that every immigrant to Sweden gets taught about from their first day in the country: a real fika break. I was, frankly, shocked when I first started at Salgado to find that there isn’t an official time every morning and afternoon when everyone convenes in a “fika room” to drink coffee and eat buns. Conferring with other participants on my course reveals that a lack of institutionalised fika isn’t actually particularly unusual, which leaves me wondering why it’s often talked about as if it’s a core pillar of the Swedish economy.

In any case, thanks to CEO Lotta and her fondness for Uppsala’s Fågelsången bakery, Thursday saw the Salgado team gather on the sofa for a coffee, chat and (for Stellan) a vanilla heart pastry. Thank you Lotta for restoring my faith in fika!

Until next time,

Helen


Hello again! Helen here, bringing you all the latest from the fourth week of my praktik. Today I thought I’d keep it alliterative and talk about Snapchat and the mysterious “Saltmöte”.

On Wednesday morning I was lucky enough to sit in on Daniel and Jocke’s Snapchat workshop. The session dealt with how to use the app, why it’s such a key platform for reaching a young audience, and how businesses can leverage Snapchat for their marketing goals.

The workshop was aimed at a beginner level, with the promise of “sending your first snap” included in the event listing. I’ve had Snapchat installed for a few months and was pretty confident that I knew my way around it before the workshop – although being not terribly young and hip, very few of my friends use it, so I hadn’t spent much time there.

During the workshop Daniel mentioned the “button theory” that explains why children can learn their way around new technology much quicker than adults. Adults want to know what a button does before they press it, the theory goes, while children will press a button to find out what it does.

Well, one thing I learned on Wednesday is that there’s no escaping the fact I am well and truly an adult. There were a number of features on Snapchat that I never knew existed or didn’t fully understand simply because I hadn’t dared to press the button.

On the bright side, thanks to the workshop I now feel much more confident about my Snapchat skills and have been gleefully snapping, scribbling, sending, and keeping up with stories all week. I noticed that everyone else in the group seemed to get a real confidence boost as well, and it was great to see what they produced for their “first snap” to send to Daniel and Jocke. You can see my beautiful creation below!

Snapchat Salgado workshop

Another great success story I wanted to share is the “Saltmöte”, a new initiative that started shortly after I joined Salgado, overseen by Erika with a little help from me. It’s a creative brainstorming meeting where the whole Salgado team gets together to share ideas for any clients that need a little something extra. Salgado means “salty” in Portugese, so we thought the name of the meeting should reflect everyone getting to add a little of their “saltiness” – hence Saltmöte!

Saltmöte

Even just three Saltmötes in, everyone seems to agree that the idea has been a great success. Here’s how it works…

  • A project manager identifies a client they want to talk about
  • Erika sets an alarm for 2 minutes
  • Everyone jots down as many ideas as they can think of on post-it notes
  • After the time is up, a 3 minute timer is set for the project manager to quickly look through the notes and discuss any that sound interesting (or confusing!)
  • They collect in the notes for future reference and we move on to the next client…

This way everyone gets to come up with some creative ideas for all kinds of different clients, in a completely “prestigeless” environment, and all with lightning-speed efficiency!

So here’s to many more Saltmötes – and snaps – to come!

Until next time,

Helen


Mediehuset UNT har tagit steget ut på Snapchat och testar sina vingar på kanalen genom att puffar för nyheter och ge lite bakom kulisserna från redaktionen. I september var UNT på Snapchat-workshop hos oss här på Salgado och nu följer vi deras aktivitet på kanalen med spänning. 

Snapchat är en av de snabbast växande sociala plattformarna i Sverige och enligt Svenskarna och Internet 2015 har 21% av internetanvändarna ett registrerat konto i kanalen. I åldergruppen 16-25 år finns 64% på snapchat och bland 12-15 åringar använder 81% kanalen. Om vi däremot titta på användandet i åldern 56-65 så är det bara 3% som använder kanalen någon gång och 0% har angivit att de använder Snapchat dagligen. 

Snapchat statistik

Annonseringsmöjligheterna på Snapchat är begränsade, men utifrån idén att UNT vill stärka sitt varumärke bland ungdomar så är Snapchat högst relevant. Överlag så är det inte så många företag som finns på Snapchat och det är piggt och i framkant att UNT testar att förmedla nyheter i Snapchat-format. Tummen upp och lycka till!

IMG_7296         IMG_7297        IMG_7302  IMG_7301 

Ni följer UNT under nick untkoll eller att fota ”spöket” (qr-koden) och sedan välja att lägga till vän med bild. Alternativt att fota spöket direkt i snapchats kameraläge.

UNT spöket


 

This week, as I continue to prepare for my talk on social media for non-profits, I thought I’d use my blog post to share a couple of recent stories on that topic.

In my homeland, it made the headlines when a Facebook post by the Royal National Institute of Blind People was rejected as an advert by Facebook. The charity was launching a new video campaign drawing attention to a lack of support for people who are beginning to lose their sight. You can watch the video here.

The initial response from Facebook was that the advert contravened its guidelines on using language that is ”profane, vulgar, threatening or generates high negative feedback”. In an email, a member of the Facebook ads team explained that information should be presented ”in a neutral or positive way” – which wasn’t deemed to fit with the emotive, hard-hitting tone of the RNIB video.

The decision was overturned the next day, with a spokesperson clarifying that ”the language used in the copy and video are compliant” with Facebook’s requirements. But the story raises big questions – and not just for non-profits. It’s about what fundamentally belongs on Facebook and how much control Facebook should have over the approach its paying customers choose to take. Quality control is one thing, but it’s disconcerting to know that an organisation could be prevented from sharing its message on the basis of the content not being ”positive” enough or because Facebook doesn’t think that users will respond well, before the advertiser has the chance to find out.

The story also highlights a disconnect between Facebook’s general approach and its rules for advertisers. It seems odd that an ad for a blindness charity would be rejected for not being positive enough just two weeks after the announcement that a new feature is being introduced to enable users to express more complex emotions than ”like”.

What do you think? Is Facebook entitled to try and keep the news feed sunny and positive – or do its advertising customers have the right to try a different way of engaging users?

Also on the topic of non-profits on Facebook, I wanted to share a little research I did recently into the gender breakdown of audiences for charities in Sweden, the UK and the US. A Salgado client had mentioned that their audience on Facebook skewed disproportionately female, with a female:male ratio of 88% to 12%. They wanted to know how unusual this was compared to other organisations, both those working in the same field and for other causes.

While a normal Facebook user can’t access demographic information like audience breakdowns for a page, anyone can use Facebook’s advertising tools – which enables you to select quite specific target groups based on people’s interests. Using these insights I looked into a wide range of non-profits, trying to find patterns across causes and markets.

You can see the results from 15 different searches below (in each case the male share of the audience is in blue and the female share in orange).

Salgado kommunikation

The tendency for non-profit audiences to be female-leaning holds sway across all sectors, to varying degrees. I’ve left out the names of the charities from the above, but you’ll notice one in particular where the ”male” slice looks tiny. In fact, it’s only 4%. Perhaps surprisingly, this data doesn’t refer to an organisation that on women’s issues per se – it’s from the US charity DonorsChoose, a crowdfunding platform to help teachers in public schools get resources for their classroom.

In all my searching, I only found one charity which skewed (slightly) male: the Firefighters Charity in the UK. Its beneficiaries are almost all men, but despite that, the gender split on Facebook was fairly even: 56% men to 44% women.

I don’t have any sweeping conclusions to draw from this exercise, and it would be wrong to try and do so based on such a small data sample. But it’s a useful reminder to think about those bigger demographic factors when you’re planning a social content strategy. What would you want your pie chart to look like – and why?

That’s all from me for now – so until next time…

Helen


glimtar från CSR-projektet #lettjulNu ska jag fortsätta berätta en saga. Det är inte en saga som du är van vid. Den innehåller inga troll, prinsessor eller elaka monster. Det är en saga direkt från verkligheten. Den handlar om en resa. Om orättvisor. Om hopp. Och det bästa med sagan är att den inte är färdigskriven. Som alla bra sagor bör, så börjar den med: Det var en gång…

… fem män och två kvinnor som en tidig morgon samlas på Arlanda. En av dem är jag. Vi är till ytan olika men har flera faktorer som binder oss samman. Vi bor alla i Sverige och arbetar på samma företag. Vi har alla tak över huvudet och mat på bordet. Vi har en stadig ekonomi. Vi kan enkelt gå till läkaren och tandläkaren om vi behöver. Vi kan hålla sig rena. Vi har haft rätt till bra undervisning hela livet. Vi har rättigheter.

En timme senare landar sällskapet i Riga, förväntansfulla och samtidigt oroliga över vad vi kommer mötas av på resan. Vad resan skulle bli och vad den skulle lära oss, det visste vi inte då. Vi var trötta och hungriga när Liana och hennes man hämtade oss i den lilla minibussen. och jag vill ta tillfället i akt att ägna ett stycke i den här berättelsen åt Liana. Ett stycke är alldeles för lite för en sådan fantastisk kvinna. Men hon är också en sådan person som inte vill stå i centrum själv.

Liana arbetar i Lettland, i en liten organisation som drivs av henne och hennes man. De fungerar som Hoppets Stjärnas förlängda arm. Jag tror inte att Liana slutade le en enda gång. Varenda gång jag tittade på henne så prydde ett brett leende hennes varma ansikte. Jag minns första gången vi sågs, efter att ha pratat i telefon ett flertal gånger. Hon slog ut armarna och kramade mig. Hårt och länge. Det var en kram som sa ’tack’. Som sa ’välkommen’. Det kändes nästan som att komma hem. Fast jag var så långt från det som är hemma för mig. Det säger en hel del om Liana. Hon är en person som sprider glädje och hopp. Hon hjälper så många människor, bara genom att prata med dem. Bara genom att finnas där. Varje dag.

Några timmar senare, efter en snabb incheckning på hotellet, en lunch och en trång bussfärd genom Riga, anlände vi till skolan Ledstjärnan. En skola under Hoppets Stjärnas vingar och som vi fått veta är en välkänd skola som många andra har som gott exempel. En skola för barn med funktionsnedsättning. Och det som mötte oss var glädje. Barn som var glada över att se oss. Barn som skrattade, som sjöng. Barn som sover över på skolan i veckorna. Barn vars föräldrar inte vet hur de ska hantera. För att de inte får någon hjälp. Barn som myndigheterna förr såg ner på. Barn som man skäms över.

Jag ska inte dra alla över samma kam. Men ofta är det så. Och det beror delvis på fattigdom, på ekonomiskt och socialt utanförskap, på orättvisa, på otillräckligt professionellt stöd. Vi fick också träffa en del föräldrar under en gemensam fika på skolan. Vi berättade om vårt csr-projekt och de tyckte om att höra oss berätta.

På kvällen besökte vi en familj i stan. De bodde i en sliten fastighet som luktade starkt av smuts och förtvivlan. I lägenheten bodde tre bröder varav de två äldre hade funktionsnedsättningar. Man kunde se på den yngsta brodern att han skämdes. Över deras hem och situation och över sina bröder. Deras mormor bodde med dem ibland. En krokig och pratglad gumma som bröderna behandlade med stor respekt. Vi fick höra att pappan söp och ofta var ute och letade efter slattar. Det gör ont i mig när jag tänker på hur lite stöd familjen får att komma ur deras situation.

Den andra dagen åkte vi långt ut till en annan skola. Rektorn var den mest godhjärtade man jag någonsin träffat och de hade förberett små presenter till oss alla. Halsband gjorda av barnen. På skolan kunde barnen få utbildning som kock-, snickar- och klädtillverkarassistenter och öka chanserna att sedan få en anställning. De fick syssla med massor av kreativa saker. De uppträdde för oss. Alla var glada och tacksamma över att vi var där. Det var intressant att få träffa lärare och pedagoger och höra hur de arbetar med barnen för att anpassa utbildningen efter deras behov. Något som kanske låter självklart för oss. Men som inte alls gjordes någonstans i Lettland förut.

Vi fick besöka flera familjer under dagen. Dessa besök kommer jag aldrig glömma. Det är svårt att förklara. Kalla hus och skitiga rum. En stank av smuts, katturin, sot och mögel. Uppgivenhet och förtvivlan. Men också glädje och hopp på samma gång. Jag minns särskilt en familjs kalla betongvägg där de skrivit raderna ’Love me, Love you, Love all, Prayforparis’. Det blev en tankeställare för oss alla att se att människor som inte har någonting, fortfarande bryr sig om andras elände.

De som gjorde störst intryck på mig var två busiga flickor i 5-7 års ålder. De var ensamma hemma med sin storebror i ett rangligt hus. Vi fick knacka på länge innan de vågade öppna. Deras mamma var på jobbet från tidig morgon till sen kväll och tjänade ändå knappa pengar. Först var flickorna lite blyga. Men precis som alla barn dröjde det inte länge innan de blev fnittriga, busiga och ville berätta om allt möjligt. De plockade upp varenda pryl ur bananlådan med förtjusning och eftertanke. Det tog lång tid för dem att gå igenom allt. Och för varje sak de tog upp sken deras ansikten upp. Att se dem plocka upp basvaror med sådan entusiasm var ovant. Sådan glädje och sådan tacksamhet skulle väl aldrig vi känna över ett paket spaghetti?

Resans upplevelser har inte sjunkit in helt än. Det är svårt att berätta om det. Att ge en rättvis bild av misären och av människorna. Av alla fantastiska möten. Men jag hoppas att jag lyckas för det är viktigt att berätta om. Det var många frågor som snurrade i våra huvuden på flyget tillbaka hem. Jag minns att jag kände mig arg, glad, skamsen och stolt på samma gång. Jag var arg för att världen är så orättvis. Jag var glad över alla roliga ögonblick, alla skratt. Jag var skamsen över att vi kunde lämna dem och flyga hem till vår trygga tillvaro utan problem. Jag var stolt över vad min arbetsplats gjort för så många människor. Det har inte gått en dag sedan vi kom hem utan att jag tänker på människorna vi mötte. På Liana, på den trevliga rektorn, på de ensamma flickorna i det stora huset, på bröderna med den alkoholiserade pappan, på de glada barnen i skolorna. Hur går det för dem?

Jag vill tacka alla som på något sätt varit inblandade i projektet #lettjul och jag vill tacka er som tagit er tid att läsa mina blogginlägg. Det är viktigt att vi alla blir påminda om hur orättvis världen är. Och efter den här resan så har vi sju från bolagsgruppen fått uppleva det i verkligheten och vi har fått ett annat perspektiv på livet.

Resan var väldigt nyttig för oss och egentligen borde alla som har det bra ställt få åka på något liknande. Jag är så glad att jag fick chansen att uppleva det här och att Forefront Media Group tog tillfället i akt att hjälpa så många människor. Jag tror jag kan tala för oss alla när vi nu efter resan kan sätta värde på allt vi har, det som många tar för givet. Vi är tacksamma över det liv vi har. Det känns sorgset att inte kunna göra mer för de lettiska familjerna och alla de som arbetar för att hjälpa dem varje dag. Men om det är något jag lärt mig på den här resan så är det att: ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Nu lider min saga mot sitt slut. Men verkligheten den finns kvar. Glöm den inte. För den är inte färdigskriven…

Med kärlek,
Erika

PS. Här kan du läsa den första delen av sagan. 


Några glimtar från förra årets #lettjul

Några glimtar från förra årets #lettjul

Nu ska jag berätta en saga. Men inte en saga som du är van vid. Den innehåller inga troll, prinsessor eller elaka monster. Det är en saga direkt från verkligheten. Den handlar om att hjälpa andra människor. Den handlar om en resa. Om laganda. Om hopp. Och det bästa med sagan är att den inte är färdigskriven. Som alla bra sagor bör, så börjar den med: Det var en gång…

… en vanlig onsdag i augusti. För mig var det en speciell dag. Det var första dagen som heltidsanställd på Salgado. Jag minns att jag hade möte med min chef, Charlotte da Silva. Och hon berättade för mig att jag skulle få äran att ro i hamn den här mycket viktiga resan. Det handlar om välgörenhetsprojektet #lettjul. Kanske minns du projektet från hösten 2014. Det gör jag. Men vad handlar det här projektet om? Det ska jag berätta.

Tänk dig att du bor på landsbygden i Lettland. Du har ett litet hus med tunna, tunna väggar. Fönstren har dålig isolering och under det mörka halvåret fryser du och din familj ständigt. Ni har knappt mat för dagen och något extra kan ni inte unna er. Hygienartiklar finns det lite av och än mindre varmvatten. Det är svårt att hålla rent. Tänk dig också att du har ett barn med autism eller någon annan funktionsnedsättning. Men tänk också bort alla lagstiftningar om rättigheter som vi i Sverige kan betrygga oss med. Ditt barn får inte gå i skolan. Det finns få handikappanpassade lokaler och minimalt med stöd och pedagogik från myndigheter. Hur ska du orka kämpa för dina och ditt barns rättigheter?

Det är snart juletider. I Sverige pyntas våra gator och skyltfönster med ljus och frid. Det är härligt. Pepparkakor, glögg och den där allra första julskinksskivan. Men förflytta dig i tanken tillbaka till det lilla huset på den lettiska landsbygden. I det kalla huset och de knappa förhållandena. Kan du ge dina barn någon julefrid? Några pepparkakor? Men tänk dig då att det kommer någon med ett paket. Ett paket till din familj strax innan jul. Utan att du bett om det, utan att du ens föreställt dig det. I en bananlåda hittar du bland annat socker, pepparkakor, värmeljus, spaghetti och kanske en liten leksak till dina barn. Hur glad skulle du inte bli?

Sagan fortsätter med att jag vill berätta om organisationen Star of Hope. De hjälper människor i 12 länder runt om i världen. Människor som inte har det lika bra som du och jag. Lettland är ett av dessa länder, där Star of Hope arbetar långsiktigt med att förbättra människors rättigheter. Julpaketen som de skickar varje år är en liten del i deras arbete. En del som ger de kämpande föräldrarna extra energi. Som skänker julglädje till de som behöver den som mest. Och vi är med. Salgado och hela bolagsgruppen Forefront Media Group är med. Förra året skickade Salgado 100 paket till dessa familjer i Lettland. I år dubblar vi. Det betyder att 200 familjer får en julklapp som betyder allt.

Jag har arbetat med detta sedan den där första arbetsdagen i mitten av augusti. Och nu vill jag berätta den här sagan för er. Vi har planerat och tänkt, räknat och skissat. Nu är allt förarbete klart och resan når sin brantaste etapp. Tvåhundra bananlådor är inget du hittar på en kvart. Men det finns fantastiska människor därute. Människor som ställer upp. Jag vill tacka vår kund MLT som hjälper oss med transport av bananlådor och varor. Jag vill tacka ICA Maxi Gnista som hjälpt oss med förbeställning av alla varor och för en prisreducering så att vi kan fylla paketen med ännu fler nyttiga saker.

En saga brukar ofta ha ett lyckligt slut. Och vår resa kommer fyllas med både lycka och vemod. Den 3 december ordnar vi ett julmingel för alla Forefront Media Groups kunder och samarbetspartners där vi berättar mer om projektet #lettjul. Där har vi trevligt och är glada, men vi blir också påminda om hur viktigt det är att hjälpa andra. Den 7 december åker vi till Riga. Vi kommer få träffa familjerna och själva dela ut några av de paket vi packat. Vi kommer att besöka några av de fantastiska projekt som Star of Hope bidragit med, bland annat en skola för funktionshindrade barn. Om sagan slutar lyckligt – det kan jag inte svara på. Men jag kan säga att resan kommer innehålla både glädje och sorg.

Det är många människor som lider i världen och alla sagor har inte ett lyckligt slut. Alla har inte ett arbete att gå till, kanske inte ens ett hem. Alla får inte en fridfull jul, en jul som många av oss är så vana vid. Och i denna stundtals grymma värld kan det vara svårt att se vart man ska rikta sitt fokus, sin vilja att hjälpa. Men alla måste vi hjälpas åt, alla kan göra något. Tillsammans ska vi på Forefront Media Group göra det vi kan. Du kommer att få följa oss på denna resa, vilket jag hoppas att du vill. Håll utkik i våra sociala kanaler och efter hashtagen #lettjul.

To be continued…

Med kärlek,

Erika

(Uppdatering 2015-12-18: Här kan du nu läsa fortsättningen på sagan.)


So, here we are: my last day as a praktikant. But it’s not the last you’ll see of me. As I’ve mentioned, I’m thrilled to be staying on as an employee starting from Monday.

Over the last twelve weeks, I’ve chipped in with everything from photo editing and copywriting to strategy advising and public speaking. But what has made my praktik really special is the way I felt like part of the team from the very beginning, trusted to give input and take initiative. I couldn’t have asked for a better experience and I am really proud to be kicking off my Swedish career as a ”Salgadinio”.

Like a few others in the office, I’ve been laid low by the first round of winter illnesses this week, so I don’t have much to report. Still, I wanted to use this short blog to say thank you to everyone in the team for making me feel so welcome, and for taking a chance on me! It’s not easy starting from scratch in a foreign country, and it can take a while to get that first opportunity to prove your worth. I’m so pleased that for me, that opportunity came from Salgado. I’m looking forward to seeing how the next chapter unfolds!

Until next time…

Helen


Kommande events